Utställningshallen brukar stå för utställningar för mindre kända och moderna konstnärer. Om man ser till den rena uppbyggnaden av lärokontexten så är den uppbyggd på egen observation av tavlorna, man kan även lära sig mer om det enskilda konstverken om man väljer att titta närmare på en kort text som berättar om det utställda verket och vid vissa tillfällen även om konstnären.
Miljön i konsthallen kan variera men är oftast baserad på tomhet då man har helt vita väggar och ca tio meter till tak. En stor bidragande faktor till den tomma känslan är också golvytan som är, vid första anblick, ca 200 kvadratmeter med enbart två stilrena sittbänkar utplacerade i mitten av rummet. Den effektiva sidan av denna miljö är att man, med denna blanka och tomma kontexten, har tagit bort förhinder för koncentrationen så att man kan ta in känslorna från konsten fullt ut. Första intrycket av denna hall är att det är väldigt ljust och uppiggande tack vare den vita färgen och den tomma ytan.
Nackdelen med denna miljö är dock att man kan få en kall och otrygg känsla av helheten vilket i sig kan skapa en distraktion, alltså ett överslag av idén bakom miljön.
I förhållande till mitt tidigare inlägg om lärokontext så skiljer sig de från varandra i källa till lärande, kommunikation och läromiljö. Båda kontexterna kan vara lika effektiva beroende på "eleven", vilket för oss in på målgruppen.
Målgruppen för en sådan här läroprocess är en ganska bred grupp som baserar sig på individer som föredrar en mer observerande miljö och uppskattar självlärande kontexten, vilket kan ses som bildning istället för utbildning.
Lärande av självbildning ger också "eleven" möjlighet att lära sig i sin egen takt vilket skapar en god förutsättning för ett bra "Flow".
Detta var en mycket lärorik analys och jag fick även god insikt i att min tidigare bild av
"Den perfekta lärokontexten" varierar ENORMT beroende på eleven.
Tack för att just DU läste detta, jag hoppas att detta kan skapa egna intressanta tankegångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar